Nu var det dags igen. Att packa. Fast iår packar jag bara en blå ikeakasse.
Limerick ska flytta ifrån mig och Muzze. Han ska påbörja ett nytt kapitel i sitt fyraåriga liv.
Även om det kommer bli jobbigt och ovant så kommer det bli bäst så.
Såg glädjen i Ronjas ögon när hon red/körde i lördags. Hon kommer avguda min lilla ponny.
Det är han verkigen värd för han är bäst. Det säger jag bara inte, han har alltid vart snäll och gjort sitt bästa, även om det inte alltid gått vår väg.
Limerick köpte vi som ettåring, han är den första hästen jag gjorde det mesta från grunden med.
Vi har lärt oss tillsammans och växt med uppgifterna.
Kommer ihåg hemresan från Skåne, första gången jag tog in honom från hagen och han stod på bakbenen (vad äre här för vildhäst tänkte jag?) första körturen och det kom en bil i fullfart och körde förbi oss, kvalet då han överraskade oss alla med att ta i och springa, första starten då han inte riktigt var som bäst, inridning, då han stod kolugn första gången Rebecca svingade sig upp, alla årets starter då han verkligen har kämpat varenda start och bevisat att inte är så skruttig som jag trodde i våras, alla gånger han bitit mig i ryggen när han gått på släp och hans små bruna ögon lyser av bus under den enorma pannluggen.
Jag kommer ihåg allt. Limerick är den där hästen man kan berätta för barnbarnen hur snäll och go han var.
Skulle kunna sitta i timmar och bara skriva hur bra denna lilla goding är men för mig räcker det med tre ord.
SIMPLY THE BEST